Spår av tidigmoderna globalhistoriska processer i Nedervetil

Kaarle Wirta
Tammerfors universitet

I det här inlägget vill jag dela en intressant upplevelse sommaren 2020. Som historiker har jag alltid varit intresserad av hur saker och ting hänger ihop i synnerhet gällande tidigmoderna processer som samtidigt är både lokala och globala. Speciellt roligt blir det då man inkluderar processer som integrerar det förflutna med dagens värld. Att undersöka finsk tjärexport på 1600-talet är exakt den typ av processforskning som belyser hur lokala processer integreras i globala handelsstrukturer, som har haft en uppenbar inverkan både globalt och lokalt, rentav fram till vår tid.

Strax efter midsommaren fick jag tillfälle att besöka Hembygdsföreningen i Nedervetil, i anknytning till mitt forskningsprojekt om Finlands globala handelskontakter på 1600-talet. Huvudsyftet var att bekanta mig med den lokala tjärbränningen, att bättre förstå själva produktionsprocessen och att personligen besöka de platser som är centrala för mitt forskningsprojekt. Jag tackar Kone-stiftelsen som möjliggjorde mitt besök och därtill de lokala värdarna Torbjörn Ahlskog, Christer Forsström och Ole Brännkärr, som välkomnade mig med värme, trevlig stämning – och inte att förglömma: kaffe och tilltugg. Under besöket diskuterade vi bland annat våra intressen för tjärans härkomst. Dagen var som helhet mycket inspirerande och givande och det blev genast klart att jag måste summera den i en blogg. Mina intryck här är en blandning av den kunskap jag fick av ovanstående personer i Nedervetil och av forskningslitteratur gällande tjärproduktionen i Finland på 1600-talet, i synnerhet Nisse Villstrands viktiga rön inom tjärforskningen.

En revitaliserad tjärdal från 2019, Seljes, Nedervetil. Fotografi: Kaarle Wirta.

I Finland var tjärbränningen under den tidigmoderna tidsperioden varken enkel eller småskalig. Konungariket Sverige svarade för den absolut största delen av tjärproduktionen och exporten till världsmarknaderna, speciellt frakten till sjöss. Utan tjära skulle handels- och krigsflottorna inte ha varit sjödugliga särskilt länge. Tjära användes för att upprätthålla fartygen på ett flertal olika sätt, men framförallt för att skydda virket från att ruttna. Av den tjära som Sverige exporterade härstammade största delen från den östra rikshalvan. I Finland producerades tjära framförallt i Savolaxregionen och exporterades från Viborg vidare till de internationella marknaderna. Under 1600-talet riktades exporten framförallt till Nederländerna, vars roll som destinationsort var central eftersom deras skeppsvarv, handelskompanier och sjöfartssektorn i största allmänhet var bland de ledande under 1600-talet. Eftersom Nederländerna upplevde sina glansdagar på 1600-talet,  är det därför rimligt att den nederländska efterfrågan på tjära ökade kraftigt under hela seklet. Men det var inte bara Nederländerna som behövde tjära, utan samtidigt också alla andra europeiska sjöfartsmakter. I Finlands skogar fanns svaret på den allt större efterfrågan. Finlands geografi möjliggjorde storskalig tjärproduktion och transport via vattendrag, floder och sjöar. Bondehushållen producerade tjära framförallt för att klara av det allt större skattetrycket. För bondehushållen i Finland var tjära nämligen ett relativt säkert sätt att betala kronans skatter och dessutom kunde man sälja tjära för att undvika militärtjänstgöring. Den europeiska expansionen i världen, både militärt och kommersiellt, var alltså det globala ramverket för den lokala produktionen av tjära. Tjärhandeln var således en process som sammankopplade Sverige och dess regioner med globala handelsstrukturer. Ur ett globalhistoriskt perspektiv blev tjäran, tillsammans med järn och koppar, alltså en central exportprodukt för Sverige.

Tjära producerades storskaligt även i Österbotten och under 1600-talet var bland annat Karleby en viktig stapelstad för tjärexporten, eftersom de fyllda tjärtunnorna från inlandet transporterades till staden. Tjärans betydelse för Karlebyregionen ses ännu i dag. Stadsvapnet med en brinnande tjärtunna fanns även i stadens ursprungliga privilegiebrev från 1620 då Karleby grundades av Gustav II Adolf. I år firar Karleby alltså sin fyrahundra år gamla intressanta och driftiga historia. Bara ett stenkast från Karleby, i Nedervetil producerades tjära för de internationella marknaderna. Nedervetil och Karleby som lokala aktörer var viktiga för den internationella efterfrågan och denna region bekantade jag mig med under sommaren.

Att förstå och se hur tjära har producerats är viktigt för min förståelse av de historiska processer som jag nu har forskat i. Att se och dofta på tjärtunnor, vandra i skogen i Nedervetil, promenera i det pittoreska Neristan i Karleby, se de gamla tjärdalarna och höra om själva processen på “grundsprååtsi” gör att jag mycket bättre kan förstå tjärans globala historia ur ett lokalt perspektiv. Att läsa om tjärproduktionen har förvisso gett mig en viss insikt i tjärans betydelse, men besöket i Nedervetil gav mig en mycket mer djupgående förståelse för tjärproduktionens unika historia. Bara tanken på den mängd arbete som ligger bakom att organisera en tjärdal och bränna ihop cirka tusen liter tjära har varit imponerande. För att producera tusen liter tjära behövdes ungefär 280 fullvuxna tallar som barkades under tre påföljande somrar innan trädets ”livsnerv” kapades och trädet höggs ner. Därefter klöv man trädet och lät virket torka ytterligare över ett år. Först under det femte året grävde man en trattformad tjärdal på vilket virket staplades. På toppen lades mängder av torv och mossa för att elden skulle glöda och inte brinna för fort. Själva tändningen var ceremoniell och elden övervakades dygnet runt i en veckas tid. Tjäran uppstod då tjärdalen småningom brann och från bottnen av dalen genom en träränna flöt tjäran sakta till tunnorna. Att producera tjära med tidigmoderna metoder krävde alltså arbete, tålamod, kraft och svett.

Tjärdalens dalhals och dalkar, Seljes, Nedervetil. Fotografi: Kaarle Wirta.

Att producera tjära var riskabelt. Den färska tjäran utsöndrade farliga gaser och man fick vara försiktig med hanteringen av tjäran. I Nedervetil hade t.ex. en ung gosse dött på grund av de giftiga gaserna, när han övervakade hur tjärtunnornas fylldes. Dessutom var risken för skogsbrand alltid närvarande. Osäkerhet rådde också beträffande tjärans kvalitet. Ur ett affärsperspektiv kan det konstateras att en relativt organisk process som tjärbränning därför alltid innehöll en osäkerhetsfaktor och risk. Tjärproduktionen krävde också mycket kunskap. Allt var handarbete och ett flertal olika arbetsmoment behövdes. Verktygen och tunnorna var också självgjorda och krävde kunskap i hur man framställer en så durabel tunna som möjligt. Hållbarhet var centralt eftersom risken för läckage var en ytterligare riskfaktor som kunde skapa både oro och irritation såväl hos producenterna som hos försäljarna och köparna.

När man står mitt i skogen vid en tjärdal känns det otroligt att tunnorna som innehöll ungefär hundra liter tjära transporterades vidare till Karleby antingen med häst eller via vattenvägarna. I Karleby, innan tjärkompaniernas tid (1648), kontrollerades tjärans kvalitet och den såldes till lokala borgare som sedan ansvarade för vidareförsäljningen till Åbo och därifrån ut till världen. Efter inrättandet av det första Tjärkompaniet (1648) såldes tjärtunnorna direkt till kompaniets faktorer (agenter) i Karleby.

Ur ett ekonomiskt perspektiv utgör tjäran en ytterst viktig del av Sveriges historia. Tjärhandeln påverkade utan tvekan den lokala ekonomin på bred front och dess betydelse kan inte underskattas. Tjärans betydelse var utan vidare global och det blev än mer tydligt när jag gick i skogarna i Nedervetil. När man beaktar att hela den globala sjöfartssektorn behövde tjära, och när ens tankar vandrar vidare till de olika örlogsflottorna och de stora handelskompanierna inriktade antingen på Asien eller på Atlanten, då iakttar man skogarna och inte minst tallen på ett helt annat sätt.

Även idag är Finland välkänt för sin skogsindustri, som det har skrivits mycket om. Att dess betydelse har varit så global redan på 1600-talet är däremot häpnadsvärt. Efter att jag i ett flertal omgångar har påträffat källor i arkiven gällande kunders, speciellt holländarnas, önskemål på tjärnas kvalitet, är det spännande att tänkta på hur marknaderna reagerade på efterfrågan och produktionen. Med tanke på att det faktiskt tog fem år för att producera tusen liter tjära är det inte en helt enkel process att reagera på marknadernas förändrande konjunkturer. Det är bland annat dessa frågor som mitt projekt kommer att studera. Min förhoppning är att kunna redogöra för de olika kopplingar som finsk tjära hade med världen under 1600-talet. Att studera tjärprduktionens betydelse för den internationella sjöfarten kräver med andra ord en studie av ekonomi, marknadsorganisation och inte minst av företagande.

Min vistelse i Nedervetil var en fin upplevelse och gav mig mycket bättre förståelse för vad som krävts av lokalbefolkningen i form av kunskap, arbetskraft, tid, tålamod för att de skulle kunna bidra till den globala sjöfartshandeln. Besöket var viktigt även för min förståelse för de olika globalhistoriska processerna, deras mångfald och komplexitet. Jag tackar Ole, Christer och Torbjörn än en gång och jag hoppas att våra vägar snart möts igen. Detta blogginlägg var ett litet tack för er tid och vänlighet. Varje gång jag hädanefter känner den karakteristiska doften av tjära, kommer mina tankar att kretsa kring den lokala tjärbränningskulturen i Nedervetil och tjärans globalhistoriska betydelse.