Spår av tidigmoderna globalhistoriska processer i Nedervetil

Kaarle Wirta
Tammerfors universitet

I det här inlägget vill jag dela en intressant upplevelse sommaren 2020. Som historiker har jag alltid varit intresserad av hur saker och ting hänger ihop i synnerhet gällande tidigmoderna processer som samtidigt är både lokala och globala. Speciellt roligt blir det då man inkluderar processer som integrerar det förflutna med dagens värld. Att undersöka finsk tjärexport på 1600-talet är exakt den typ av processforskning som belyser hur lokala processer integreras i globala handelsstrukturer, som har haft en uppenbar inverkan både globalt och lokalt, rentav fram till vår tid.

Strax efter midsommaren fick jag tillfälle att besöka Hembygdsföreningen i Nedervetil, i anknytning till mitt forskningsprojekt om Finlands globala handelskontakter på 1600-talet. Huvudsyftet var att bekanta mig med den lokala tjärbränningen, att bättre förstå själva produktionsprocessen och att personligen besöka de platser som är centrala för mitt forskningsprojekt. Jag tackar Kone-stiftelsen som möjliggjorde mitt besök och därtill de lokala värdarna Torbjörn Ahlskog, Christer Forsström och Ole Brännkärr, som välkomnade mig med värme, trevlig stämning – och inte att förglömma: kaffe och tilltugg. Under besöket diskuterade vi bland annat våra intressen för tjärans härkomst. Dagen var som helhet mycket inspirerande och givande och det blev genast klart att jag måste summera den i en blogg. Mina intryck här är en blandning av den kunskap jag fick av ovanstående personer i Nedervetil och av forskningslitteratur gällande tjärproduktionen i Finland på 1600-talet, i synnerhet Nisse Villstrands viktiga rön inom tjärforskningen.

En revitaliserad tjärdal från 2019, Seljes, Nedervetil. Fotografi: Kaarle Wirta.

I Finland var tjärbränningen under den tidigmoderna tidsperioden varken enkel eller småskalig. Konungariket Sverige svarade för den absolut största delen av tjärproduktionen och exporten till världsmarknaderna, speciellt frakten till sjöss. Utan tjära skulle handels- och krigsflottorna inte ha varit sjödugliga särskilt länge. Tjära användes för att upprätthålla fartygen på ett flertal olika sätt, men framförallt för att skydda virket från att ruttna. Av den tjära som Sverige exporterade härstammade största delen från den östra rikshalvan. I Finland producerades tjära framförallt i Savolaxregionen och exporterades från Viborg vidare till de internationella marknaderna. Under 1600-talet riktades exporten framförallt till Nederländerna, vars roll som destinationsort var central eftersom deras skeppsvarv, handelskompanier och sjöfartssektorn i största allmänhet var bland de ledande under 1600-talet. Eftersom Nederländerna upplevde sina glansdagar på 1600-talet,  är det därför rimligt att den nederländska efterfrågan på tjära ökade kraftigt under hela seklet. Men det var inte bara Nederländerna som behövde tjära, utan samtidigt också alla andra europeiska sjöfartsmakter. I Finlands skogar fanns svaret på den allt större efterfrågan. Finlands geografi möjliggjorde storskalig tjärproduktion och transport via vattendrag, floder och sjöar. Bondehushållen producerade tjära framförallt för att klara av det allt större skattetrycket. För bondehushållen i Finland var tjära nämligen ett relativt säkert sätt att betala kronans skatter och dessutom kunde man sälja tjära för att undvika militärtjänstgöring. Den europeiska expansionen i världen, både militärt och kommersiellt, var alltså det globala ramverket för den lokala produktionen av tjära. Tjärhandeln var således en process som sammankopplade Sverige och dess regioner med globala handelsstrukturer. Ur ett globalhistoriskt perspektiv blev tjäran, tillsammans med järn och koppar, alltså en central exportprodukt för Sverige.

Tjära producerades storskaligt även i Österbotten och under 1600-talet var bland annat Karleby en viktig stapelstad för tjärexporten, eftersom de fyllda tjärtunnorna från inlandet transporterades till staden. Tjärans betydelse för Karlebyregionen ses ännu i dag. Stadsvapnet med en brinnande tjärtunna fanns även i stadens ursprungliga privilegiebrev från 1620 då Karleby grundades av Gustav II Adolf. I år firar Karleby alltså sin fyrahundra år gamla intressanta och driftiga historia. Bara ett stenkast från Karleby, i Nedervetil producerades tjära för de internationella marknaderna. Nedervetil och Karleby som lokala aktörer var viktiga för den internationella efterfrågan och denna region bekantade jag mig med under sommaren.

Att förstå och se hur tjära har producerats är viktigt för min förståelse av de historiska processer som jag nu har forskat i. Att se och dofta på tjärtunnor, vandra i skogen i Nedervetil, promenera i det pittoreska Neristan i Karleby, se de gamla tjärdalarna och höra om själva processen på “grundsprååtsi” gör att jag mycket bättre kan förstå tjärans globala historia ur ett lokalt perspektiv. Att läsa om tjärproduktionen har förvisso gett mig en viss insikt i tjärans betydelse, men besöket i Nedervetil gav mig en mycket mer djupgående förståelse för tjärproduktionens unika historia. Bara tanken på den mängd arbete som ligger bakom att organisera en tjärdal och bränna ihop cirka tusen liter tjära har varit imponerande. För att producera tusen liter tjära behövdes ungefär 280 fullvuxna tallar som barkades under tre påföljande somrar innan trädets ”livsnerv” kapades och trädet höggs ner. Därefter klöv man trädet och lät virket torka ytterligare över ett år. Först under det femte året grävde man en trattformad tjärdal på vilket virket staplades. På toppen lades mängder av torv och mossa för att elden skulle glöda och inte brinna för fort. Själva tändningen var ceremoniell och elden övervakades dygnet runt i en veckas tid. Tjäran uppstod då tjärdalen småningom brann och från bottnen av dalen genom en träränna flöt tjäran sakta till tunnorna. Att producera tjära med tidigmoderna metoder krävde alltså arbete, tålamod, kraft och svett.

Tjärdalens dalhals och dalkar, Seljes, Nedervetil. Fotografi: Kaarle Wirta.

Att producera tjära var riskabelt. Den färska tjäran utsöndrade farliga gaser och man fick vara försiktig med hanteringen av tjäran. I Nedervetil hade t.ex. en ung gosse dött på grund av de giftiga gaserna, när han övervakade hur tjärtunnornas fylldes. Dessutom var risken för skogsbrand alltid närvarande. Osäkerhet rådde också beträffande tjärans kvalitet. Ur ett affärsperspektiv kan det konstateras att en relativt organisk process som tjärbränning därför alltid innehöll en osäkerhetsfaktor och risk. Tjärproduktionen krävde också mycket kunskap. Allt var handarbete och ett flertal olika arbetsmoment behövdes. Verktygen och tunnorna var också självgjorda och krävde kunskap i hur man framställer en så durabel tunna som möjligt. Hållbarhet var centralt eftersom risken för läckage var en ytterligare riskfaktor som kunde skapa både oro och irritation såväl hos producenterna som hos försäljarna och köparna.

När man står mitt i skogen vid en tjärdal känns det otroligt att tunnorna som innehöll ungefär hundra liter tjära transporterades vidare till Karleby antingen med häst eller via vattenvägarna. I Karleby, innan tjärkompaniernas tid (1648), kontrollerades tjärans kvalitet och den såldes till lokala borgare som sedan ansvarade för vidareförsäljningen till Åbo och därifrån ut till världen. Efter inrättandet av det första Tjärkompaniet (1648) såldes tjärtunnorna direkt till kompaniets faktorer (agenter) i Karleby.

Ur ett ekonomiskt perspektiv utgör tjäran en ytterst viktig del av Sveriges historia. Tjärhandeln påverkade utan tvekan den lokala ekonomin på bred front och dess betydelse kan inte underskattas. Tjärans betydelse var utan vidare global och det blev än mer tydligt när jag gick i skogarna i Nedervetil. När man beaktar att hela den globala sjöfartssektorn behövde tjära, och när ens tankar vandrar vidare till de olika örlogsflottorna och de stora handelskompanierna inriktade antingen på Asien eller på Atlanten, då iakttar man skogarna och inte minst tallen på ett helt annat sätt.

Även idag är Finland välkänt för sin skogsindustri, som det har skrivits mycket om. Att dess betydelse har varit så global redan på 1600-talet är däremot häpnadsvärt. Efter att jag i ett flertal omgångar har påträffat källor i arkiven gällande kunders, speciellt holländarnas, önskemål på tjärnas kvalitet, är det spännande att tänkta på hur marknaderna reagerade på efterfrågan och produktionen. Med tanke på att det faktiskt tog fem år för att producera tusen liter tjära är det inte en helt enkel process att reagera på marknadernas förändrande konjunkturer. Det är bland annat dessa frågor som mitt projekt kommer att studera. Min förhoppning är att kunna redogöra för de olika kopplingar som finsk tjära hade med världen under 1600-talet. Att studera tjärprduktionens betydelse för den internationella sjöfarten kräver med andra ord en studie av ekonomi, marknadsorganisation och inte minst av företagande.

Min vistelse i Nedervetil var en fin upplevelse och gav mig mycket bättre förståelse för vad som krävts av lokalbefolkningen i form av kunskap, arbetskraft, tid, tålamod för att de skulle kunna bidra till den globala sjöfartshandeln. Besöket var viktigt även för min förståelse för de olika globalhistoriska processerna, deras mångfald och komplexitet. Jag tackar Ole, Christer och Torbjörn än en gång och jag hoppas att våra vägar snart möts igen. Detta blogginlägg var ett litet tack för er tid och vänlighet. Varje gång jag hädanefter känner den karakteristiska doften av tjära, kommer mina tankar att kretsa kring den lokala tjärbränningskulturen i Nedervetil och tjärans globalhistoriska betydelse.

Trade, Mobility, and Identity in Ostia

Ghislaine Van Der Ploeg
University of Tampere

Many people in the modern world are used to travelling great distances with an ease of movement which is facilitated by the invention of passports and ID cards. An excellent infrastructure enables us to move between countries in a matter of hours. It is not difficult to prove who we are, to show our identities, when we reach our destinations. In antiquity, movement and establishment of identity were not as simple as they are in our modern world. As part of my research for the Finnish Academy project ‘Segregated or Integrated? – Living and Dying in the Harbour City of Ostia, 300 BCE-700 CE’ I have examined how mobility affected the establishment of identities and trade relations between Roman North Africa and Ostia. This work was presented at a workshop on ‘Ethniticà, identità, integrazione – Ostia, Porto, Roma/Ethnicity, Identity, and Integration – Ostia, Portus, Rome’ held at the Institutum Romanum Finlandiae and the Istituto Svedese di studi classici a Roma in Rome 18-19 October 2019. The other papers presented at this workshop examined the relationship between the cities mentioned in the title of the conference as well as issues of movement of objects and peoples as well as the creation and maintenance social and religious identities.

Increased mobility was one of the characteristics of the Roman Empire and the resulting improvement in infrastructure and increase in trade links enabled people to move around the Mediterranean and settle in a new place. The harbour city of Ostia, with its vast movement of people and goods, was emblematic of this phenomenon. The city was thought to have been founded in the 7th century BC by the fourth king of Rome, Ancus Marcius, and it was at the height of its power and importance in the 2nd and 3rd centuries AD. At this time, Ostia was a melting-pot of cultures, with people from all over the Roman Empire living and working here. Some of these individuals would have only stayed in Ostia for a limited period of time, for example, seasonal labours who worked during the sailing season or soldiers, but there were also many people from across the empire who came to Ostia and settled, worked, and also died in this city. An example of such an economic migration from Roman North Africa to Ostia is clearly expressed in an inscription erected in Ostia by Lucius Caecilius Aemilianus. In this inscription Aemilianus describes both his past and present careers. He states that he was a veteran from the first praetorian cohort and he also mentions that he held two civic posts, namely that of decurio, and duovir in Aelia Uluzibbira in Africa. However, after his period in Africa he moved to Ostia and worked here as a wine trader, where he was a member of a collegium, namely the corpus splendidissimum importatorum et negotiantium vinariorum. The members of this guild were involved in the import and sale of wine, especially in bulk. The combination of these two, the expression of both a past military and present commercial identity seems to be quite rare and it has, in fact, been argued that this is the only known epigraphic record of an ex-military man, participating in economic activities after he returned to civilian life.

Many people from Roman North Africa settled in Ostia and Russell Meiggs has argued that it was actually with Africa that Ostia had the closest connections, as a result of the grain imports.[1] A regular grain supply to Rome had been set up as early as 60 BC by Pompey and while at first this came mainly from Egypt, in the course of the 1st and 2nd centuries AD, Roman North Africa became the most importance source for grain. This period generally saw a boom in the production of agricultural goods in Africa, which were transported to Ostia. Despite being in different continents, the geographical distance between these places was but a short trip away by boat as Pliny in his Natural History (19.1.4) points out that it was possible for a ship to travel between Africa and Ostia in two days. The export of grain out of Africa from an early date ensured an excellent infrastructure was in place which could then serve to transport other products, such as olive oil, wild animals, and wine, out of Africa later on. There were twenty-nine ports between the provinces of Mauretania Tingitana and Cyrenaica which provided the infrastructure necessary for this trade. Africa Proconsularis was the best equipped province as it had twenty ports for ships to come and go from, most of which were probably built between the 1st and 3rd centuries AD.

map-proconsularis

Location of Africa Proconsularis Photo: Wikimedia Commons

Wine was a commonly produced product in the region of Aelia Uluzibbira, the city where Aemilianus was working as a civic official, as the soil and weather conditions were good for the cultivation of wine and most wines from the region were highly valued. Wine would, therefore, have been a logical choice as a product for Aemilianus to import into Ostia as he would have has access to this crop and would have already made connections with people from the region who could either act as his agents or from whom he could buy wine. Wine production in the pre-Augustan era had mainly been focused on Campania which produced some of the finest ancient wines, such as Falernian, but also cheap wine meant for mass consumption. However, this changed in the early imperial period, probably as a result of increased migration and mobility. Evidence from shipwrecks shows that Italian wines, especially from Campania, Latium, and Etruria dominated the market from the middle of the 2nd century BC to the Augustan period. At the end of the Republic, Italian wines were being exported to the Aegean, West Africa, Spain, and Gaul. 181 wine amphorae from the Augustan period were discovered close to Ostia in Longarina, fifty-eight of which came from Spain which indicates that wine was being exported into Rome at this point.[2] In the 1st century AD vineyards developed in Spain and Gaul to such an extent that people were no longer dependent on Italian wines and production became prolific enough to start exporting wines. North African viticulture only developed after the Roman expansion of the province in the 2nd century AD. Only one wine press in Proconsularis has been discovered but the evidence for viticulture in the province of Mauretania Caesariensis is plentiful. People in the former province could have perhaps fermented the wine in amphorae which were then also used to transport the wine in instead of using interred dolia.

There is plenty of evidence in Ostia suggesting a vivacious wine trade, for example amphorae stamps from the various provinces have been found here, amphorae sherds from Mauretania Caesariensis have been found in Ostian layers dating to the end of 2nd century AD. The trade and shipping connections with Africa shown in the Piazzale delle Corporazioni in Ostia are especially important. The piazzale was a square in the heart of Ostia, located near the temple, the function of which is not precisely known nowadays. It contains sixty-one stations around a central square which housed a temple. Each station included a mosaic and often also an identifying inscription. The likeliest explanation for this place was that the rooms here were used as commercial offices where transport of goods and people could be arranged. There are especially a great number of mosaics in these rooms depicting images of Africa, for example ships, palm trees, and African animals, often together with inscriptions indicating with which place in Africa a particular room was connected.

mosaic-piazzale

Mosaic from the Piazzale depicting ships from Carthage. Photo: Wikimedia Commons

It is likely that these mosaics were not all placed here at the same time but were done so over a period of time between AD 180 and 200, perhaps as a result of new traders coming to Ostia from further places in Africa.

The stations show where sailors and traders from various North African cities had their trading bases. However, they also formed a social network and bridge for people coming from Africa who wanted to live and work in Ostia. The main problem for people coming to Ostia from another place, like Aemilianus, was how they could establish their identity without an established network of friends or family. As mentioned above, there were no passports or ID cards in antiquity and without these means of identification, identity had to be established and verified via established social networks, especially those connected to the person’s place of origin. The stations in the Piazzale formed such as social network and these corporations formed institutions by which migration could be mediated and controlled. They could help an individual from a different province establish himself and making connections with local people.[3] Traders could come from their place of origin and reach out to others from that geographical area. Africans who were already established in Ostia could vouch for a newcomer who wanted to trade with Ostians but also be a way through which this newcomer could become a part of Ostian society by being introduced into society and the creation of these trade networks was then based primarily upon ethnicity and was the springboard from which other networks could be created.[4] This shared geographical and ethnic background provided the trust upon which future trade was based. Identity and trade were highly connected and without the former being established, the latter could not take place as people could only trust you with their funds if they knew who you were. Inscriptions, showing a past and present career, were a good way of displaying who you were and establishing identity and trust.

[1] Meiggs (1973) 214.

[2] Tchernia (1986) 154; Unwin (2005) 123. Tchernia lists the distribution of amphorae as follows: 4 from Cos, 32 from Baetica, 26 from Tarragona, 42 from north Italy, 50 from Pompeii-Sorrento, 5 from Falernia, 8 Rhodian amphorae, and 14 unallocated Dressel 2-4 amphorae: Tchernia (1986) 154.

[3] Moatti (2006) 119.

[4] Terpstra (2014) 123, 124.

Bibliography

Meiggs, R. (1973) Roman Ostia. Clarendon Press: Oxford.

Moatti, C. (2006) ‘Translation, Migration and Communication in the Roman Empire: Three Aspects of Movement in History’ Classical Antiquity 25.1, 109-140.

Tchernia, A. (1986) Le vin de l’Italie romaine. Essai d’histoire économique d’après les amphores. École française de Rome: Rome.

Terpstra, T.T. (2014) ‘The « Piazzale delle Corporazioni » Reconsidered’, Mélanges de l’École française de Rome – Antiquité, 126.1, 119-130.

Unwin, T. (2005) Wine and the Vine: An Historical Geography of Viticulture and the Wine Trade. Routledge: London.