Bästa vänner av vårdvetenskapen/hoitotiede i Finland!

Vårdvetenskapen I Vasa nåddes av ett sorgebud för ett par tre veckor sedan, då ryktet gick om att professor emerita Katie Eriksson hade gått bort. Det är säkert många med oss här på vårdvetenskapen i Vasa som sörjer att en av vårdvetenskapens pionjärer i Norden har gått ur tiden.

Professor Katie Eriksson föddes i Jakobstad 18 november 1943 och dog 30 augusti, hon blev alltså 75 år. Hon valde att satsa på en karriär inom vården, utbildade sig till sjuksköterska, hälsovårdare och sedan till sjukvårdslärare. Hon blev tidigt intresserad av akademiska studier och blev filosofiemagister 1974, filosofie licentiat 1976 och filosofiedoktor 1982 vid Helsingfors universitet. Doktorsavhandlingen avlade hon inom den pedagogiska disciplinen, under handledning av professor I pedagogic Peep Koort som på många sätt kom att påverka Erikssons fortsatta vetenskapliga synsätt och forskning. Hennes doktorsavhandling blev klar 1981 vid Helsingfors universitet pedagogiska institution nr 94: Vårdprocessen – en utgångspunkt för läroplanstänkande inom vårdutbidlningen. Utvecklandet av en vårdporcessmodell samt ett läroplanstänkadne utgående från vårdprocessen.

Erikssons karriär kan indelas i två olika perioder, dvs den första perioden (1970-1986) som lärare och under flera år som rektor vid Helsingfors svenska sjukvårdsinstitut och den andra perioden som ansvarig professor vid enheten för vårdvetenskap vid Åbo Akademi.

Den andra perioden inleddes år 1986 då Katie Eriksson kallades till Åbo Akademi för att utveckla och leda vårdvetenskaplig undervisning och forskning på akademisk nivå. Sjuksköterskeföreningen I Finland r.f. hade gjort en stor donation som möjliggjorde en anställning som professor på fyra år, för perioden 1987 till 1992. År 1992 utnämndes hon till professor i vårdvetenskap (caring science) vid Åbo Akademi i Vasa. Under åren 1996-2011 fungerade professor Eriksson också som ledande överskötare, bisyssla I 20%, vid Helsingfors universitets­centralsjukhus med ansvar för vårdvetenskaplig forskning och utveckling. Som en erkänsla för det nordiska samarbetet utsågs hon 1998 till hedersdoktor vid Nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg.

År 2006 tilldelades professor Katie Eriksson Ann-Mari Finniläs pris. I prisförklaringen heter det att hon under 20 års tid utvecklat den vetenskapliga vårdteorin och byggt upp ett utbildnings- och forskningssamfund i vårdvetenskap. Professor Eriksson var viktig nyckelperson I föreningen Nordic College of Caring Sciences och utnämndes till hedersmedlem i år 2011.  Vid 68 års ålder avgick hon med pension från ÅA. Två år därefter utsågs hon till hedersdoktor vid Karlstads universitet.

Jag höll ett minnestal på den Nordiska Caring Science konferensen I början av oktober och tänkte då tillbaka på mina egna minnen av professor Katie. Hösten 1987 var vi en skara på 12 spända och förväntansfulla studeranden som påbörjade sina akademiska studier I vårdvetenskap. Det blev intressanta studier med självaste professor som kursansvarig I de flesta kurser.

Erikssons strategi för att försöka nå fram till en förståelse på djupet, var att ställa frågan Vad? Inte Hur? Vad är hälsa, vad är lidande, vad är vårdandets kärna. Som första grupp av magisterstuderande blev vi från början introducerade till denna strategi – vad frågorna skulle ge svar på den ontologiska och stora frågorna. Det gällde att försöka finna se och förstå den ontologiska substansen. Caritas, vårdandets kärna, som medmänsklig kärlek och barmhärtighet blev en ledstjärna I all undervisning.

Eriksson lanserades uttrycket optimal hälsa, som blev ett viktigt begrepp så utbildningen startade här I Vasa 1987. Hälsa som friskhet, sundhet och välbefinnande, hälsa är relative, hälsa är integration och hälsans premisser. Viktiga begrepp som kanske under de senaste åren har fallit I skymundan i vårdvetenskapen är hälsoprocesserna och vad som främjar och hämmar hälsoprocesserna. Eriksson var tidigt ute med tankar om att vi som vårdare kan främja hälsoprocsserna genom att fokusera på personens hälsoresurser. Att I mitten på 1980-talet hävda det subjektiva välbefinnandet som en viktig del av hälsan, var unikt. Att hälsa var mera än frånvaro av sjukdom, var att gå emot etablissemanget i hälso- och sjukvården, dvs det medicinska paradigmet. Ett annat tema som väckte diskussioner var vårdteologin som lanserades redan 1987. Hon betonade betydelsen av att förstå patientens upplevelser av livsmening, trosfrågor och andliga behov. I Vårdandets ide’ (1987) framkom hennes verkliga intresse, dvs att på ett djupare plan försöka förstå människans existens och hennes varande I världen.

Att så starkt föra in lidandet som begrepp och människans andliga behov I vården, var som jag ser idag, några av hennes viktigaste bidrag, men detta är samtidigt något som vi idag behöver fundera på hur vi beskriver denna dimension, I en mångkulturell tid med patienter som representerar många olika religioner.

Erikssons vetenskapliga produktion har varit omfattande, c. 400 titlar har nämnts år 2011. Hon var en aktiv bokförfattare, Vårdprocessen utgavs 1981, Hälsans idé (1984), Vårddidaktik (1985), Vårdandets idé (1987a), Pausen (1987b), Vårdvetenskap som disciplin, forsknings- och tillämpningsområde (1988), Broar (1991) och Den lidande människan (1994). Många av böckerna har översatts till finska, norska och danska. De just nämnda är de viktigase böckerna av Eriksson och ifjol 2018 utgavs dessa böcker som ett samlingsverk med titeln Vårdveteskap Vetenskapen om vårdandet Om det tidlösa I tiden.

Erikssons vetenskapliga produktion har varit omfattande, c. 400 titlar har nämnts år 2011, för åtta år sedan så idag är siffran ännu högre. Hon var en aktiv bokförfattare.

Vårdprocessen utgavs 1981, Hälsans idé (1984), Vårddidaktik (1985), Vårdandets idé (1987a), Pausen (1987b), Vårdvetenskap som disciplin, forsknings- och tillämpningsområde (1988), Broar (1991) och Den lidande människan (1994). Många av böckerna har översatts till finska, norska och danska. De just nämnda är de viktigase böckerna av Eriksson och ifjol 2018 utgavs dessa böcker som ett samlingsverk med titeln Vårdvetenskap Vetenskapen om vårdandet Om det tidlösa I tiden.

Hennes vision var verkligen detta, att utveckla en vårdteori som kunde bestå, som inte var begränsat till tiden. Att finna den ontologiska kärnan, dvs varandets innersta väsen och relaterat till vård, vårdandets innersta kärna.

Ett viktigt erkännande av hennes vårdteori på en internationell nivå var möjligheten att presentera den I kapitlet Theory of Caritative Caring  i central bok om vårdteorier, dvs ”Nursing Theorists and Their Work” (red. Alligood & Tomey, 2005) som publicerades i  USA. I den boken definierades Erikssons tänkande som en vårdfilosofi/nursing philosophies. Erikssons forsknings huvudfokus var tydligt inriktad mot grundforskning med speciellt intresse för vetenskapsteori, vårdetik som under senare år nämndes som ethos, samt frågor kring vårdandet som fenomen, hälsa och lidande. Under hennes sista verksammma år som handledande professor blev hermeneutiken det stora intresset och ethos som begrepp kom att prägla så gott som alla doktorsavhandlingar (de flesta monografier).

Professor Eriksson var en flitigt anlitad föreläsare både inom Norden och internationellt. Då vi blickar tillbaka idag så vill jag påstå att hon var den mest kända vårdteoretikern som kom att ha en stark påverkan både på sjukskötarutbildningen I hela Norden och även på den högre utbildningen och forskningen i våra nordiska länder under både 1980- och 1990-talet. I uppbyggnaden av vårdvetenskapen hade hon en stark tro å begreppens och språkets betydelse. Ontologin var helt klart av större betydelse än epistemologiska och metodologiska frågor, förutom hermeneutiken och begreppsanalys.

Professor Eriksson var en mycket inspirerande föreläsare och även en trevlig person, hon ritade och berättade och snabbt var plastfilmerna på overheaden full med cirklar, text och figurer. Hon inspirerade till ett teoretiskt tänkande, till att försöka se och förstå bakom det till synes givna innehållet. Vad frågorna var viktiga. Hon ville bekräfta och se alla nya studeranden som hade ett intresse för utvecklingen av vårdvetenskapen. Redan I slutet på 1980 talet var det en stor fest vid varje framförande av magistersavhandling, vi skålade I skumvin och festade med kaffe och tårta. Vi kände oss alla bekräftade och att vi hade kunnat bidra till utvecklingen av vårdvetenskapen. Hon var I många avseenden före sin tid, men också av den orsaken väckte hon känslor och även motstånd. Eriksson skapade viktiga ritualer och artefakter kring disciplinen vårdvetenskap, exempelvis för disputationer.

En vårdteoretiker har gått ur tiden och vi minns hennes livsgärning med tacksamhet, och vi ser fram emot en vidareutveckling av hennes caritativa vårdteori.

Frid över hennes minne och livsgärning.

Lisbeth Fagerström
Professor i vårdvetenskap
Rektor för Åbo Akademi i Vasa