Reflektioner över 40 år av vård och vetenskap- från Vårdprocessen till personcentrerad vård

För mig är Vårdprocessen början till min kunskap om vårdvetenskap. På 1970 talet i sjukvårdsinstitutet i Helsingfors med Katie Eriksson som rektor var det mycket spännande att utgå från Maslows’ behovshierarki och se hur mycket mer som angick mig som sjukskötare i att förstå patienten. På avdelningarna var det inte många sjukskötare som förstod varför vi studerande skulle sitta och fundera över patientens behov, i stället för att lära oss göra riktiga saker.

Föreläsningarna med Rektor Eriksson var omtumlande och ibland förvirrande. Men då väcktes också mitt intresse för ämnet och för vetenskap. Möjlighet att studera som sjuksköterska vid universitet fanns inte då. När livet förde mig vidare till Sverige och Umeå universitet fick jag sedan, långt senare, studera och samarbeta med numera professor emerita Astrid Norberg och professor emerita Berit Lundman, och kände att jag ”kommit hem ”.

Starten i Helsingfors med Vårdprocessen, och mycket mer ,(under åren som gått har jag kunnat ”skryta” med att jag läst alla de första böckerna av Katie Eriksson som kompendier) var inspirerande och teoretisk och lärde mig att tänka! Omvårdnadsforskningen i Umeå öppnade upp för mer med det fenomenologiska angreppssättet .Jag lärde mig en djupare förståelse för vad mänskliga fenomen innebar, att tillåta mig att bli berörd av människors liv och verklighet var mer tilltalande än ett teoretiskt synsätt.

Jag upplever att vi är i grunden mer än våra roller, syvende och sist är vi människor, sårbara och lättpåverkade av det som sker i vår omvärld. Vi kan inte kontrollera allt, varken då vi är på sjukhuset som patienter eller som sjuksköterskor. Vi är delaktiga i verkligheten som de personer vi är. Det innebär också att det i vårdforskningen blir angeläget att studera alla de fenomen som är aktuella i människors liv, både som friska och sjuka, som patienter eller som är vårdpersonal. Min egen forskning kom att handla om upplevelser av att bli och vara gammal. Och det, påverkade min syn på åldrandet och på mitt eget åldrande, och att jag anser att äldrevården idag bör utgå från den äldre personens livsvärld..

Vår disciplin är ung här i Norden. Både i Finland och i Sverige noteras dessa trettio år. I ’vårdvetandet’ som disciplin finns behov av att både utveckla teorier och teoretisk kunskap. Men det behövs också för att kunna förklara och förstå det som sker i vårdverkligheten. Vad har då vårdvetandet fört med sig? Har något kunnat föras till en teoretisk kunskapskropp, eller till användbar kunskap i vårdverkligheten. Och har det haft någon betydelse?

Förmodligen är det teoretiska begreppet lidande, något som knutits starkt till den vårdteoretiska kunskapen, åtminstone i Norden, och i det svenska vård-språkbruket. Om det inneburit en fördjupad kunskap hos sjukskötare i att se och bli berörd av en person som lider, eller påverkat hur vården organiseras kring den personen, är svårt att veta. Förhoppningsvis har det skett för den enskilde sjukskötaren som, i sin person, kunnat vara öppen för den andres lidande.

Under dessa år har jag uppfattat att det funnits motsättningar. Är vårdvetenskapen teoretiskt filosofisk eller empirisk? Skall vårdvetenskapen studera medicinska frågeställningar? Är kvalitativ metod vårdvetenskaplig metod men inte kvantitativ? Är vårdvetenskap, det teoretiskt deduktiva eller det induktiva; har den inifrån perspektiv eller ett utifrån perspektiv? Kanske är det här en barnsjukdom för ett akademiskt ämne, som nu förhoppnings is ligger bakom. Men det kan ha haft en hämmande effekt på den vårdvetenskaplig forskningen och kunskaps utveckling för vården.

Ibland undrar jag över var, de röster i vården och vårdvetenskapen finns, som kunde höjas och höras mer. Nyheter om vanvård i äldrevården väcker känslor och kan få mig att tänka på att inget har blivit bättre… Och ändå. Min första praktik 1974 som sjukvårdstuderande var på ett ålderdomshem. I det ingick avföringsdagar som rutin, gamla människor låg endast i sina sängar, matades och sköttes som spädbarn. Vi varnades av personalen att vara för vänliga mot dem, då de skulle sakna oss när praktik tiden tog slut.

Idag skulle vi rygga för en sådan behandling. Enligt en aktuell rapport från THL tillbringar ingen gammal människa sitt liv enbart liggande tills sängs längre., i Finland. Vilket är trösterikt. I dag kräver vi att vården skall vara evidensbaserad och sjukskötare vill ge en vård som är baserad på vetenskap. Men är det vårdandets vetenskap som tillfört kunskap som är av betydelse? Eller är det ett förändrat samhälle där väldigt lite kan ske obemärkt och isolerat så att vittnesbörden kommer via andra vägar. LexSara i Sverige kom sig av att en ung vårdare, inte vårdvetare, tog bladet från munnen om de misshälligheter hon såg.

Jag vill tro att vårdvetenskapen har haft en betydelse för vården. Idag kan jag se en utveckling, från att endast se patientens behov som ett mål för vården till att se hen som en person med egen kraft och förmåga och delaktig i sin vård. Den utvecklingen är kanske inte så lätt att följa hur det gått till. Och skulle ett sådant vetande var av betydelse, mer än som en akademisk fråga…

Mina tankar och reflektioner får stanna här…. Jag är tacksam att ha fått vara med under dessa år och hoppas att jag kunnat förmedla någon kunskap av betydelse för den äldre människan som person i vården.

Skrivet på färjan mitt på Kvarken mellan Vasa och Umeå
Den 17 mars 2019

Regina Santamäki Fischer, medicine doktor och docent i omvårdnad
Akademilektor vid enheten för hälsovetenskap,
Åbo Akademi Vasa