Capacity building in research

Vårdvetenskapen vid Åbo Akademi i Vasa firade sitt 30-års jubileum den 28 september med jubileumsseminarium och festmiddag på kvällen. Många av vårdvetenskapens idkare, vänner och gynnare kom för att minnas, diskutera och även blicka framåt. Vi var verkligen mycket glada och tacksamma över den positiva feedback som vi fick för både program och arrangemang. Stort tack från min sida till alla som bidrog till att dagen blev ett fint minne. Stämningen var positiv och vi från personalens sida kände oss verkligen nöjda med vårt jubileum.

Inför jubileet kunde våra resultat summeras till 331 magistrar, 25 licentiater och 67 doktorer i hälsovetenskaper. I dagens resultatorienterade värld är ju dessa ‘hard core’ siffror imponerande för vår lilla finlandssvenska enhet i hälsovetenskaper ämnet vårdvetenskap. Bakom varje avhandling ligger kreativa tankeprocesser, inlärning av metoder, inläsning på nödvändiga teorier, handledning av lärare, tider då tanken är klar men också tider av frustration och mer eller mindre deprimerande tankar. Den Nordiska postdokgruppen har bidragit under många år med handledning av våra doktorander. Tyvärr är medelåldern bland våra postdokar rätt hög, och flera av dem har redan förflyttat sig mot perioden med ’52 veckor semester’ per år. Nu står vi, en liten personal med en professor, tre akademilektorer och två universitetslärare, inför en situation med ca. 40 aktiva doktorander som behöver god handledning under flera år. Dessutom har vi en kölista på personer som gärna skulle bli doktorander hos oss.

Detta leder mina tankar till ett intressant tema, som aktualiserades i förra veckan på en konferens för Sykepleiernes Samarbeid i Norden (förening för alla Nordiska Sjuksköterskeförbund) på Färöarna, dvs ‘capcity building’ in research. En sak blev helt klar för mig – att bygga upp kapacitet för forskning är inte som vädret på Färöarna – det växlar var 15 minut. Utveckling av ny kunskap tar tid och energi, och ett långsiktigt strategiskt arbete är helt nödvändigt om målet är en hållbar utveckling av forskningen. Jag har många gånger tänkt på talesättet ‘en fågel gör ingen sommar’, så är det också med forskning och kunskapsutveckling. Nya forskningsresultat läggs till helheten av tidigare forskning och steg för steg byggs kunskapskroppen upp. Men det är inte tillräckligt att utveckla kunskap, vi behöver satsa på tillämpningen och vidareutvecklingen av forskningsresultat inom för ämnet aktuella områden. För vårdvetenskapen är både utbildning på alla nivåer och klinisk praxis viktiga arenor.

Kapacitetsuppbyggnad i hälsovetenskaplig forskning i Svenskfinland är verkligen en utmaning och någonting att stanna upp inför. Det verkar som om ett antal avhandlingar inte är tillräckligt för att bygga upp en stark forskningstradition som bidrar till både akademisk utbildning, professionell utbildning inom vårdområdet samt forskning, utveckling och innovation inom hälsovårdens olika kliniska områden. ‘Theory and praxis gap’ är ett tema och ett problem som under många år har diskuterats inom vårdvetenskaplig forskning. Avståndet mellan forskningsmiljöer och kontexter där kunskapen ska implementeras och används är ofta alltför långt. Det är som i den svenska TV-serien – ‘Skilda världar’.

Jag har under många år haft förmånen att följa med utvecklingen av vårdvetenskaplig forskning på Island. Islänningar är som finlandssvenskar en liten språkgrupp på ungefär 300 000 invånare. Antalet professorer inom Nursing Science och dess inriktningar är imponerande. Jag har många gånger imponerats av deras tydlighet i strategiska frågor för utvecklingen av både vårdarbetet och forskningen. På Island har man redan under många år satsat på en stark koppling och tydligt samarbete mellan akademiska forskare och ledare i klinisk kontext. Som ett exempel kan nämnas ett program för stöd av kompetensutvecklingen för sjukskötare med masterexamen, som innebär resurs i form av arbetstid och stöd för utveckling av nya vårdmetoder och innovationer i klinisk praxis. Nyutexaminerade sjukskötare med masterexamen motiveras till att använda sina metodkunskaper för forskning och utveckling av klinisk praxis och tack vare detta kan nya och innovatia forskningsprojekt skapas. Det är alltså inte tillräckligt att bidra till antalet högskoleexamina på master och doktorandnivå, den kompetens som personerna har fått bör stödas och förvaltas så att nyttan når ut till patienterna och utvecklingen av vården.

Nyutexaminerade doktorer behöver också stöd i sin kompetens- och karriärutveckling. I Norge erbjuds nyutexaminerade doktorer på högskolor/universitet möjligheten att delta i ‘docent och professors løp’ inom ramen för sin arbetstid som lärare. Vägen från doktor till docent och professor är tidskrävande och lång, och tyvärr är det alltför få utexaminerade doktorer som finner det värt att satsa på en akademisk karriär. Hjärnflykten är inte bara från Svenskfinland till utlandet, vi har en hjärnflykt från vår egen akademisk miljö till arbetsliv och andra sektorer.

Vårdvetenskapen har kommit en bit på vägen tack vare våre föregångare, men mycket återstår. Behovet av personal med forskarkompetens på våra yrkeshögskolor Novia och Arcada samt ÅA inom det hälsovetenskapliga området är helt klart större än utbudet. Vi har alltför få personer med doktorsexamen som söker jobb inom högskolor. Kapaciteten för vårdvetenskaplig forskning inom Vasa sjukvårdsdistrikts område är verkligen svagt, dvs endast en person med doktorsexamen i hälsovetenskaper från ÅA jobbar på Vasa centralsjukhus. Situationen är inte bättre inom regionens primärvård, forskarkompetensen lyser med sin frånvaro.

Kapacitetsuppbyggnad för forskning kan handla om att bygga upp stukturer både inom högskoleväsendet och klinisk verksamhet, som stöder master- och forskarutbildade personers kompetensutveckling och som därmed kan bidra till en hållbar utveckling av forskningen och framförallt till tillämpningen och vidareutvecklingen av forskningsresultat. Högklassig hälsovård förutsätter evidensbaserad vård, omsorg och behandling. Aktuell forskning visar på klara brister vad gäller evidensbaserad vård och behandling. Jag efterlyser verkligen nya resurspersoner med intresse och nya ideer för kapacitetsuppbyggning av forskning inom det hälsovetenskapliga området, både inom yrkeshögskolorna, ÅA och det kliniska fältet.

Lisbeth Fagerström
Professor i vårdvetenskap
Fakultet för pedagogik och välfärdsstudier
Åbo Akademi

Lisbeth Fagerström
Professor in Caring Science
Faculty of Education and Welfare Studies
Åbo Akademi